Vad innebär likabehandling i ekonomiskt bistånd?
Likabehandling innebär att lika fall ska bedömas lika och olika fall olika – och att den skillnad som görs ska vara motiverad av omständigheterna i ärendet, inte av vem som handlägger det.
Kravet följer av objektivitetsprincipen i regeringsformen och av förvaltningslagens krav på saklighet och opartiskhet. I praktiken handlar det inte om att alla beslut ska bli identiska. Det handlar om att skillnaderna ska gå att förklara med hänvisning till ärendets innehåll.
Inom försörjningsstöd är bedömningsutrymmet störst i frågor om vad som är skäliga kostnader, vilka krav som är rimliga att ställa på den sökande och när en person ska anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är där skillnaderna uppstår, inte i beräkningen av riksnormen.
Var uppstår olikbehandling i praktiken?
Nästan uteslutande i gränsfallsärenden – där riktlinjerna inte ger ett entydigt svar och handläggarens egen bedömning fyller ut utrymmet.
I tydliga ärenden är utfallet i princip givet. Det är i ärenden där den sökande delvis uppfyller kraven, där uppgifterna är ofullständiga eller där situationen inte passar in i någon standardkategori som olika handläggare landar olika. Eftersom dessa ärenden är en mindre andel av volymen syns skillnaderna sällan i den övergripande statistiken.
En andra källa är tidsaspekten. Praxis inom en enhet glider över tid, särskilt vid personalomsättning. Utan uppföljning kan enheten tillämpa en märkbart annan nivå än för två år sedan, utan att något beslut om detta har fattats.
En tredje källa är hur den sökande uttrycker sig. Den som formulerar sin situation tydligt och behärskar det administrativa språket får i praktiken ofta ett mer utförligt underlag prövat. Detta är en av de mest svårupptäckta formerna av olikbehandling, eftersom varje enskilt beslut kan framstå som korrekt.
Hur ska ett avslag motiveras?
Motiveringen ska ange vilken bestämmelse som tillämpats, vilka uppgifter som lagts till grund för bedömningen och varför just dessa uppgifter leder till avslag.
En motivering som enbart hänvisar till att den sökande "inte står till arbetsmarknadens förfogande" upprepar rekvisitet utan att förklara det. Den sökande kan varken rätta sitt beteende eller bemöta bedömningen. Den behöver kompletteras med vad som faktiskt hänt: vilken planering som överenskommits, vilka aktiviteter som uteblivit och när.
Motiveringen har också en intern funktion. När skälen skrivs ut i detalj blir det synligt för handläggaren själv om bedömningen vilar på tillräckligt underlag. Vaga motiveringar döljer ofta att beslutet fattats på magkänsla.
Ett tredje krav är begriplighet. Beslutet ska kunna läsas av den det gäller. Interna förkortningar och hänvisningar till riktlinjepunkter utan förklaring gör beslutet formellt korrekt men praktiskt obegripligt, och driver överklaganden som annars kunnat undvikas.
Hur mäter man skillnader mellan handläggare?
Genom att granska motiveringarnas innehåll i ett urval jämförbara ärenden, inte genom att jämföra beviljandegrad i statistiken.
Beviljandegrad säger lite eftersom ärendesammansättningen skiljer sig mellan handläggare och över tid. Det som går att jämföra är vilka skäl som anges, hur ofta ett visst krav ställs, och hur utförligt underlaget redovisas i beslut med samma utfall.
Ett praktiskt upplägg är att välja ut en avgränsad ärendetyp – exempelvis avslag med hänvisning till bristande planering – och granska samtliga sådana beslut under en period mot samma kriterier. Avvikelserna framträder då tydligt och kan diskuteras konkret på enheten.
Syftet med mätningen är inte att kontrollera enskilda handläggare, utan att identifiera var riktlinjerna är otillräckliga. Om fem handläggare bedömer samma situation olika är det oftast riktlinjen, inte handläggarna, som behöver ses över.
Hur kan granskningen göras utan att belasta verksamheten?
Genom att granskningen sker mot fasta kriterier på ett strukturerat sätt i stället för som en manuell genomläsning av enskilda akter.
Manuell stickprovsgranskning når sällan en tillräckligt stor andel av ärendena för att avvikelser ska framträda som mönster. Samtidigt är den tidskrävande, och kvaliteten varierar med vem som granskar.
SAKRA.cloud är ett professionellt och intelligent digitalt beslutsstöd och granskningsverktyg, utformat för att kvalitetssäkra kommunala beslutsprocesser. Inom ekonomiskt bistånd granskas besluten mot ett fast ramverk: anges rättslig grund, är kraven individuellt motiverade, går beräkningen att följa, och behandlas liknande ärenden likformigt.
Resultatet blir ett underlag som enheten kan arbeta vidare med – både för att rätta enskilda beslut och för att se var riktlinjerna behöver förtydligas. Besluten fattas fortsatt av handläggaren; verktyget granskar underlaget, det ersätter inte bedömningen.